Man märker det inte till en början, att luften börjat sippra ur det välpumpade däcket. Resan fortsätter som om ingenting har hänt. Kanske far man fram i alldeles för hög fart, men med välfyllda däck går ju allt som en dans. Full fart framåt, man tvärar där det går i innerkurvorna.
En dag börjar det gå lite trögare än eljest, men det är väl bara att trampa på hårdare. Man vill inte tappa fart, det är ju framåt som gäller!
Hade jag vänt mig om och tittat till bakdäcket hade jag sett att det var dags för påfyllning, sett att det var dags att hoppa av en stund och vårda den gamla hojen. Kedjan behöver visst också lite smörj. Men jag hade blicken stadigt fäst framåt, med fartvinden som ständigt sällskap.
Nu sitter jag på dikesrenen och gräver i väskan efter cykelpumpen, den ligger där nånstans bland alla andra mer eller mindre nödvändiga saker jag samlat på mig under resan. Jag blänger på den dumma cykeln, men tänker samtidigt att jag kanske borde ha ägnat den lite större omsorg än jag gjort på sistone.
Jag längtar efter att cykla igen, längtar efter vindens rufs i håret. Men när jag vinglat igång igen ska jag se mig lite mer omkring, njuta av sommarfager omgivning och kanske stanna vid något extra fint ställe och bara njuta. Å så ska jag ta hand om min cykel lite bättre framöver, pyspunka ska man inte behöva ha!
