Vad ska jag bli när jag blir stor?

Jag kan inte påstå att det är särskilt roligt att vara sjukskriven. Jag längtar så infernaliskt efter att orka jobba igen, men just nu är kraften inte riktigt mig bi. Men det tar sig, som pyromanen sa.

Jag försöker att tänka positivt om min sjukskrivning. Nu när jag mår lite bättre orkar jag tänka och snurra runt funderingar i huvudet. Äntligen finns gott om tid för reflektion, det som vi så ofta saknar när ekorrhjulet snurrar som mest. Alltså; inget ont som inte har något gott med sig.

Tankarna snurrar ganska mycket kring framtiden och mitt framtida arbetsliv. Det här är andra gången jag kör rakt in i utmattningsväggen och jag har lovat mig dyrt och heligt att det inte ska ske en tredje gång. Detta löfte renderar en kraftig korrigering av min livskurs, milt uttryckt.

Så huvudfrågan för mig just nu är: Vad ska jag bli när jag blir stor? Är det värt allt slit med att vara rektor? Ska jag omskola mig? Vad vill jag egentligen med mitt liv?

Ett tydligt svar har jag och det är att jag vill fortsätta att vara chef och ledare, fortsätta att följa människor i sin och gruppens utveckling. Det är en makalös ynnest att få vara del av det och det vill jag fortsätta med så länge jag får. I vilken form återstår att se, ingenting är ju ristat i sten. Nu vet jag i alla fall liiiiiiiite om vad jag vill bli när jag blir stor! :)

Time out

...Psst... ...PSST!!! Jodå, kära bloggföljare, jag existerar även om det inte verkar så här på bloggen. Dansutrektorn har tagit time out. Det låter illa, som om jag gjort något dumt, men så är det inte. Eller ja, det dumma jag gjort är att jobba lite för hårt lite för länge, tills hjärnan till slut gick i totalspinn.

Jag kanske berättar om det där någon annan gång. Nu lägger jag i alla fall all kraft jag har till att få fast mark under fötterna och till att ta livet i det tempo jag orkar med. Det är ett grymt träningsprogram. Men det går i alla fall sakta, sakta, framåt. Det är en skön känsla.

Å så börjar längtan efter att vara rektor spira i mig igen. DEN känslan är megaskön! Men jag är te´sagd att ta det sakta i backarna och eftersom jag är en lydig flicka (host, host!) så har jag bestämt mig för att ta ett steg i taget och känna hur det känns innan jag kastar mig in i ekorrhjulet igen.

Idag var det dags för ett första besök på Dansutskolan sen jag blev sjukskriven. Mitt ärende var att lämna lite papper till min vikarie. Det var med glädje i kroppen men också med viss skakning i benen jag parkerade bilen vid skolan. Så stod jag äntligen där. Stilla kunde jag konstatera att innanför skolväggarna pågick verksamheten precis som vanligt, precis som när jag var där och yrde runt. En märklig känsla, men också ett skönt konstaterande, att se det med egna ögon det där jag vetat i mitt hjärta. Rektorer kommer och går, men skolan den består. Och jag kommer snart med i matchen igen, var så säkra!