...Psst... ...PSST!!! Jodå, kära bloggföljare, jag existerar även om det inte verkar så här på bloggen. Dansutrektorn har tagit time out. Det låter illa, som om jag gjort något dumt, men så är det inte. Eller ja, det dumma jag gjort är att jobba lite för hårt lite för länge, tills hjärnan till slut gick i totalspinn.
Jag kanske berättar om det där någon annan gång. Nu lägger jag i alla fall all kraft jag har till att få fast mark under fötterna och till att ta livet i det tempo jag orkar med. Det är ett grymt träningsprogram. Men det går i alla fall sakta, sakta, framåt. Det är en skön känsla.
Å så börjar längtan efter att vara rektor spira i mig igen. DEN känslan är megaskön! Men jag är te´sagd att ta det sakta i backarna och eftersom jag är en lydig flicka (host, host!) så har jag bestämt mig för att ta ett steg i taget och känna hur det känns innan jag kastar mig in i ekorrhjulet igen.
Idag var det dags för ett första besök på Dansutskolan sen jag blev sjukskriven. Mitt ärende var att lämna lite papper till min vikarie. Det var med glädje i kroppen men också med viss skakning i benen jag parkerade bilen vid skolan. Så stod jag äntligen där. Stilla kunde jag konstatera att innanför skolväggarna pågick verksamheten precis som vanligt, precis som när jag var där och yrde runt. En märklig känsla, men också ett skönt konstaterande, att se det med egna ögon det där jag vetat i mitt hjärta. Rektorer kommer och går, men skolan den består. Och jag kommer snart med i matchen igen, var så säkra!
