Såg "Ung och bortskämd" igår. Fortsättning följde idag i "Debatt". Jag är fascinerad.
Exakt så här komplicerat är livet. Jag tycker si, en annan tycker så. Livet. Samhället. Jag möter det i mitt arbete.
Ibland förstår man inte "motståndarens" argument. Jag gör det inte i det här fallet. Man måste väl som förälder ändå kunna ställa krav på sitt barn så att det blir flygfärdigt och vuxet så småningom. Men vi har tydligen olika tankar om hur det ska ske. Hur ser ansvaret ut, egentligen?
Jag tror på curling till en viss del. Jag kallar det kärlek. Kärlek innehåller också gränser. Ibland rätt så hårda. Det är en del av vårt föräldraansvar.
Belinda Olsson i Agenda uttryckte det nyss så klockrent mitt i debatten: "Det är många som klarar av att både blogga och bädda sängen". Det ena utesluter inte det andra. Att bara blogga blir i längden rätt så trist. Man måste få utmaningar också, testa det man inte riktigt kunde innan, våga sig på det nya.
Å så ska man ju kunna försörja sig också. Och det gör jag varken på min blogg eller på mitt sängbäddande. Jag har med slit och släp och massor av glädje skaffat mig ett arbete. Med stödjande föräldrar i grunden men med eget slit och släp som dragkraft. Jag har svårt att tro att det kan gå till på något annat sätt.
Tack och lov så möter jag många, många barn varje dag som vet att man måste ta ansvar och att det innebär glädje att ha kontroll över sitt eget liv och sina utmaningar. TV är TV, även om jag blir rätt så provocerad av det hela. Fortsättnign följder nog i de här tankebanorna...
