Tänka ihop, så kul!

Jobba, jobba, jobba. Nästan inte hinna tänka. Tur att jag har en halvtimmas enkel bilresa till och från jobbet varje dag så jag hinner landa i allt!

Men de där ensamtankarna leder inte alltid hela vägen. Därför är det så underbart när man får sitta ner i ett förbehållslöst samtal och tillsammans tänka vidare.

Så slutade jag dagen; genom att samtala med en del av mina fantastiska resurspersoner på Dansutskolan. Det var andra gången vi träffades och syftet med våra samtal är att smida ihop en ännu bättre organisation kring de elever som behöver ännu lite mer stöttning än vad klassläraren kan ge.

Vi är på god väg mot något riktigt bra, en utveckling av det vi redan gör men som kan bli ännu bättre för både barn och vuxna. Och jag kan lova; många goda tankar kläcks i samtalet, tankar som jag aldrig skulle kunna ha värkt fram själv. Inte ens om jag skulle göra en bilresa Läggesta - Kiruna t.o.r.

Orka blogga

Det var ett tag sedan jag bloggade. Orken har bara inte funnits. När det där händer som inte kan hända, då är bloggen en världslig sak. Den ger distans till allt annat. Till livet och det viktigaste.

Nu försöker jag hämta andan genom att ha lite semester. Jag undrar om ekvationen rektor och semester ens går att få ut. Verkar tveksamt. Värjer mig så gott det går, men somligt går inte att ta semester ifrån.

Känner trötthet, tacksamhet och nyfikenhet i en salig blandning. Jag har förmånen att få vara i livets, stundligen, hårda mitt. Jag får vara delaktig. Det är så fantastiskt!

Och så de där magiska ögonblicken. De där "triviala" händelserna som andra kan le överseende åt. Som när elever kommer tisslande med en vacker påskteckning: "Till rektorn från D-barnen". Hjärtat blir så varmt. Inte minst av kommentaren i korridoren när de lämnat mitt rum: "Vad glad hon blev!". Älskade, fina ungar som jag får finnas med!

Barns tankar

Tack, gode Gud, att jag får vara en del av barnens värld. Tack för att jag får ta del av barns tankar. Ge mig tålamod att förstå vad barnen faktiskt vill ha sagt. Ge mig tålamod...

De senaste dagarna har jag haft förmånen att möta barn och vuxna i de allra mest nakna samtalen. Jag säger förmån, för jag är så tacksam över att få ta del av de tankar och uttryck som jag fått vara och är delaktig i. Jag har varit inbjuden. Jag har fått ta del. Jag är.

I det svåraste finns också det nära. Sorg är också kärlek och närhet. Vi som saknar försöker att sätta ord på det. Det är svårt.

Barn behöver inte tänka. De skriver, ritar och agerar. Så förstår vi deras tankar. Jag känner mig utvald när jag får ta del av deras tankar och deras värld. Tack!

Plötsligt ramlade det ner en halv miljon!

Idag har jag jobbat hemma med att försöka råda bot på värsta dokumentationsmisären, den där gigantiska pappershögen som så länge förpestat mitt skrivbord. Det har gått väldigt bra att beta av den, även om en hel del kvarstår. Värsta surdegarna har i alla fall avverkats.

Vid lunchtid ringde SN och ville göra en intervju angående att vi fått projektpengar från Skolverket. Det blev megasnurr i skallen, jag trodde faktiskt inte att vi skulle få pengarna vi sökt. Men idag har det dimpt ner drygt en halv miljon kronor att sätta sprätt på. Måste medge att det snurrar i skallen!

Men åter på jobbet i morgon ska vi dra upp strukturerna för hur pengarna ska användas. Vi har ju faktiskt en plan, nu ska den finslipas och sättas i verket.

Det ska bli superkul att följa projektets gång och jag lär återkomma många gånger med hur det fortskrider. I slutänden ska det bli ÄNNU duktigare lärare än jag redan har. Kan det vara bättre än så här att vara rektor?