Det var ett tag sedan jag bloggade. Orken har bara inte funnits. När det där händer som inte kan hända, då är bloggen en världslig sak. Den ger distans till allt annat. Till livet och det viktigaste.
Nu försöker jag hämta andan genom att ha lite semester. Jag undrar om ekvationen rektor och semester ens går att få ut. Verkar tveksamt. Värjer mig så gott det går, men somligt går inte att ta semester ifrån.
Känner trötthet, tacksamhet och nyfikenhet i en salig blandning. Jag har förmånen att få vara i livets, stundligen, hårda mitt. Jag får vara delaktig. Det är så fantastiskt!
Och så de där magiska ögonblicken. De där "triviala" händelserna som andra kan le överseende åt. Som när elever kommer tisslande med en vacker påskteckning: "Till rektorn från D-barnen". Hjärtat blir så varmt. Inte minst av kommentaren i korridoren när de lämnat mitt rum: "Vad glad hon blev!". Älskade, fina ungar som jag får finnas med!
