Dansutrektorn pausar

Nu ska Dansa ta lite paus från bloggandet då jag fått ett annat uppdrag. Kanske kommer jag tillbaka som rektor för Dansutskolan, så den här bloggen får vara kvar.

Vill du fortsätta att följa mig och mina tankevurpor kan du göra det på bloggen Rektor Ramevik. Välkommen med på min fortsatta livsresa!

Färre vill bli lärare. Trist...

Läser i tidningen att färre vill bli lärare. Jag tycker att det är trist, men jag är inte förvånad. Eftersom vår gode Björklund oemotsagd får tuta ut sitt budskap om en skola i kris, med urusla lärare och idel ohyfsade elever, ja, då är det förståeligt att ingen vill kasta sig in i den branschen.

Visst finns det saker som behöver utvecklas och förbättras i skolan, det kan ingen förneka. Men allt det andra, de underbara lärandestegen med eleverna, nyfikna upptäcktsfärder och stunder av härlig samvaro, det finns också. Ofta.

Jag gör vad jag kan för att ge en annan bild av skolan, men det är klart, en utbränd rektor är ingen bra bild. Fast jo, min eviga längtan tillbaka till lärandestunderna säger nog mer. Och snart är jag tillbaka till min längtans land, dit jag ska göra allt vad jag kan för att få fler goda människor att komma. Du behövs i skolan. Och DU!!!

SÅÅÅÅ jobbsugen!!!

Nu börjar krafterna återvända ordentligt och jag är så infernaliskt sugen på att börja arbeta igen. Men jag vet ju att orka hemma är en sak, orka på jobbet är en annan...

Senaste veckan har jag haft "träningsläger" genom att aktivt söka upp människor och träna på att vara social, något som tyvärr tär nåt alldeles enormt på mina krafter. Men som så mycket annat handlar det väl om att testa sina gränser, så det har jag gjort. När orken trytt (hur i hela världen böjer man verbet tryta???), hm... trutit, ska det nog va... iaf, har jag sagt tack och adjö och åkt hem.

Jag har också haft samtal med min chef om hur den närmsta framtiden ska te sig. Jag har åtskilliga timmar ältat dilemmat hur jag ska kunna komma tillbaka till mitt ordinarie arbete ("ekorrhjulet") utan att återfalla i stress, ångest och sömnlöshet. Nu har vi en PLAN! Idag har jag pratat med min handläggare på Försäkringskassan och på tisdag är det läkare och samtalskontakt som det hela ska bollas med. Vilket fantastiskt samhälle vi har där man kan få stöttning tillbaka till ett fungerande arbetsliv!

Nu tar jag några välbehövliga semesterdagar i Göteborg innan allvaret tar vid nästa vecka. Tänk att något så svart och jobbigt kan vända sig till detta fina och hoppfulla. Livet är bra fantastiskt emellanåt!

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Jag kan inte påstå att det är särskilt roligt att vara sjukskriven. Jag längtar så infernaliskt efter att orka jobba igen, men just nu är kraften inte riktigt mig bi. Men det tar sig, som pyromanen sa.

Jag försöker att tänka positivt om min sjukskrivning. Nu när jag mår lite bättre orkar jag tänka och snurra runt funderingar i huvudet. Äntligen finns gott om tid för reflektion, det som vi så ofta saknar när ekorrhjulet snurrar som mest. Alltså; inget ont som inte har något gott med sig.

Tankarna snurrar ganska mycket kring framtiden och mitt framtida arbetsliv. Det här är andra gången jag kör rakt in i utmattningsväggen och jag har lovat mig dyrt och heligt att det inte ska ske en tredje gång. Detta löfte renderar en kraftig korrigering av min livskurs, milt uttryckt.

Så huvudfrågan för mig just nu är: Vad ska jag bli när jag blir stor? Är det värt allt slit med att vara rektor? Ska jag omskola mig? Vad vill jag egentligen med mitt liv?

Ett tydligt svar har jag och det är att jag vill fortsätta att vara chef och ledare, fortsätta att följa människor i sin och gruppens utveckling. Det är en makalös ynnest att få vara del av det och det vill jag fortsätta med så länge jag får. I vilken form återstår att se, ingenting är ju ristat i sten. Nu vet jag i alla fall liiiiiiiite om vad jag vill bli när jag blir stor! :)

Time out

...Psst... ...PSST!!! Jodå, kära bloggföljare, jag existerar även om det inte verkar så här på bloggen. Dansutrektorn har tagit time out. Det låter illa, som om jag gjort något dumt, men så är det inte. Eller ja, det dumma jag gjort är att jobba lite för hårt lite för länge, tills hjärnan till slut gick i totalspinn.

Jag kanske berättar om det där någon annan gång. Nu lägger jag i alla fall all kraft jag har till att få fast mark under fötterna och till att ta livet i det tempo jag orkar med. Det är ett grymt träningsprogram. Men det går i alla fall sakta, sakta, framåt. Det är en skön känsla.

Å så börjar längtan efter att vara rektor spira i mig igen. DEN känslan är megaskön! Men jag är te´sagd att ta det sakta i backarna och eftersom jag är en lydig flicka (host, host!) så har jag bestämt mig för att ta ett steg i taget och känna hur det känns innan jag kastar mig in i ekorrhjulet igen.

Idag var det dags för ett första besök på Dansutskolan sen jag blev sjukskriven. Mitt ärende var att lämna lite papper till min vikarie. Det var med glädje i kroppen men också med viss skakning i benen jag parkerade bilen vid skolan. Så stod jag äntligen där. Stilla kunde jag konstatera att innanför skolväggarna pågick verksamheten precis som vanligt, precis som när jag var där och yrde runt. En märklig känsla, men också ett skönt konstaterande, att se det med egna ögon det där jag vetat i mitt hjärta. Rektorer kommer och går, men skolan den består. Och jag kommer snart med i matchen igen, var så säkra!

Första arbetsdagen: att välja spår

Gick upp okristligt tidigt i morse för att gå på byggmöte i ottan, tänkte uppdatera mig lite om renoveringsläget. Hade också som plan att flytta in i mitt arbetsrum och få lite struktur på alla papper som ligger högvis här hemma efter en rörig vår. Men icke, sa Nicke. Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Vad det gäller bygget är jag imponerad över hur väl allt flutit på under sommaren, hur i princip allt ligger i fas - med ett enda undantag. Men det problemet får vi lösa med gemensamma krafter när folk är på plats nästa vecka.

Det går inte att arbeta när det är kaos runt omkring. Det här är mitt tillfälliga arbetsrum. Under min sjukskrivning har det tagits i bruk av andra och dessutom fått de inventarier som ska vara där då jag flyttar ut igen. Helt OK, men en omöjlig arbetsmiljö.


Först nästa vecka kommer flyttgubbarna och hjälper mig tillbaka till mitt ordinarie rum, så det var bara att packa ner småprylarna och konstatera att jag inte gör så mycker mer nytta på jobbet förrän på måndag.

När jag åkte hem tänkte jag på den tavla jag fått av min vän Richard, tavlan som handlar om att välja spår. Idag hade jag kunnat välja att bli frustrerad över det kaos som mötte mig och ödsla energi på det, trots att det inte skulle ha lett någonstans.

I stället valde jag att konstatera att läget är som det är och att jag inte kan göra någonting åt det. Tids nog kommer det att bli annorlunda. Det känns gott med detta vägval. Några telefonsamtal senare kunde jag också återgå till fortsatt semester. Mmm...


Foto: Richard Lindgren Vardagsbetraktelser

Lösenordshaveri

Semestern börjar gå mot sitt slut och jag tänkte värma upp med ett litet blogginlägg. Det uppstod bara ett litet enkelt problem: jag kunde omöjligt logga in, kunde för mitt liv inte minnas mitt lösenord!!!

Nu när jag lugnat ner mig efter att ha hittat lösenordet i min lilla lösenordsbok (fiffigt, va!) tänker jag att det är ett friskhetstecken att glömma lösenord till jobbrelaterade saker när man har semester. Å andra sidan fasar jag för första arbetsdagen då det ska loggas in i nätverk, lönesystem, ekonomisystem och annat som ska kollas igenom.

Men det tar vi då. I morgon ska tjuvstarta med att delta i ett viktigt möte och allmänt kolla läget på jobbet. Sen återgår jag till ytterligare några dagars semester. Men sen, då... =)