Vem tar ansvar för barnen?

I ett halvår har jag hållt på. Berättat, önskat, förhandlat, varit saklig, hoppats, förmedlat, bönat och bett, grymtat, förklarat, stöttat och senaste dagarna varit vansinnigt arg. Tydligen är det ren och skär ilska, i kombination med goda medarbetares insatser, som behövs för att poletten ska ramla ner. Och då pratar jag inte om en juke box.

Jag pratar om barns väl och ve. Barn som drabbas av ohälsa av olika slag. Barn som är med om saker vi inte ens vill tänka på. Barn som behöver hjälp att reda i sina tankar och upplevelser, det där som inte skolan kan hjälpa dem med, hur mycket vi än vill.

Ibland går det som på räls, barn får snabbt och smidigt den hjälp de behöver och skuttar vidare i livet. Ibland händer inte ett enda jota. INTE ETT ENDA JOTA. Ingen vill kännas vid sitt ansvar. Vi i skolan ser hur barnet i fråga mår allt sämre. Vi gör vad vi kan, men har inte kunskaper nog att göra det som behövs.

Då tvivlar jag på vårt samhälle, vårt välutvecklade samhälle med s.k. skyddsfunktioner för invånarna. Men kan man inte tala för sin sak och hamnar man inte hos rätt person vid rätt tillfälle då är det ibland som förgjort. Då tvivlar jag och undrar: vem tar egentligen ansvar för barnen?

Ibland behövs det en arg rektor och envisa medarbetare för att barn ska få den hjälp de behöver. Ett halvårs kämpande har i dag gett resultat. Det är ett halvår för sent, men förhoppningsvis inte för sent för barnet i fråga. Nu tar vi nya tag för att tillsammans stötta barnet i dess fortsatta utveckling och lärande.

Gladskvaller som gläder

Det är svettigt och kul att vara chef, båda komponeneterna ingår i paketet. Jag kämpar, sliter, kör huvudet i väggen. Jag backar, kör igen, lyckas emellanåt. Frustrationsnivån är ibland hög, tempot likaså.

Många har synpunkter på vad jag gör, det ingår också i paketet. Jag försöker att inte vara en vindflöjel utan styra efter ledstjärnan "barnets rätt till sin utbildning". Det är mitt uppdrag. Jag sliter för det, kör huvudet i den väggen ibland, lyckas också. DÅ är det gott.

Och ibland kommer såna där kvittenser som flyttar hettan från hjärnan till hjärtat. En liten fågel kvittrade i kväll en skön melodi i mitt öra, ett gladskvaller som gick rakt in i hjärtat. Å så orkar jag ett tag till, lyft av goda tankar och positiv feed back. Nya, friska tag i morgon, alltså. Allt för elevernas rätt till kunskap!

På (kon)kursens brant

Två dagars kurs är till ända. Jag har drillats i "Att handleda pedagoger" av John Steinberg. En så grymt intensiv kurs har jag aldrig varit med om förut så nu måste jag smälta allt innan jag går vidare. Sen ska det bli SÅ spännande att göra klassrumsbesök med nya ögon och lite mer struktur än tidigare.

Medan tankarna försöker landa i skallen laddar jag upp för en ny kursdag i morgon. Då blir det Mål- och resultatstyrning för kulturskolechefer. Vi har läst "Från prat till resultat" och "Estetiska lärprocesser". Den sistnämnda boken har satt ordentliga griller i huvudet på mig. Känns som att jag inte behöver mer hjärndimma nu.

Så - nu känns det som att det ibland blir lite för mycket av det goda, känner mig som att jag vore på (kon)kursens brant...

Lönesamtal. Tjo h o o o . . . ?

Det är lönesamtalsdags och läge att följa upp medarbetarsamtalen och verksamheten. Förväntansfulla medarbetare, som dagligen gör underverk, har fått ett skriftligt omdöme av mig, givetvis utifrån de fastställda kriterierna. Lönesamtalen utgår från dessa omdömen och vad medarbetarna tänker om det jag skrivit. Det är spännande samtal.

Efter ett halvår har jag inte hunnit se så mycket men jag försöker att ge en så rättvisande bild som möjligt. Många hamnar i mittfåran, trots att jag vet att jag har superduktiga pedagoger. Det känns orättvist.

Orättvisa nummer två är att det inte finns så mycket pengar att fördela. En duktig lärare får inte många hundralappar i lönehöjning, det är rent skräp, tycker jag.

Nä, lärare har i grunden alldeles för låg lön. Dessutom är det sällan som det finns tillräckligt med pengar att fördela till de duktiga kämparna. Mina positiva ordalag i lönesamtalen betyder inte särskilt mycket. Om det tycker jag: Skräp, skräp, skräp!!!

Varför har rektorer så roligt?

De flesta torsdagar är chefsdagar, ofta med mer än fullspäckad agenda. Det är mycket som ska åstadkommas av få i en liten kommun, men vi klarar det rätt så bra. Tycker i alla fall jag. Och då vill jag inte påstå att vi rektorer gör det helt själva. Utan våra fantastiska medarbetare skulle vi inte åstadkomma någonting alls!!!

Dagens agenda var fylld med allt från lönerevision till hemsidor, investeringsbehov till framtida rekryteringsbehov, och så en hel del mer. Inte konstigt att vi efter lunch flippade ut en aning och att skrattsalvorna avlöste varandra i en strid ström.

I ett stundtals tufft yrke är det viktigt att också hitta glädje och styrka tillsammans. Det har vi förstås i vardagen med elever, föräldrar och personal, men vi behöver det också i ledningsgruppen. En dag som denna har vi genom djupa diskussioner och hjärtliga skratt funnit mycket glädje hos varandra. Det bådar gott inför ett fortsatt härligt utvecklingsarbete i vår gemensamma verksamhet och jag är mycket nöjd med den här dagen.

Varför har vi det då så roligt? Jo, för att vi, med alla våra olikheter, har en genuin vilja att utveckla förskola och skola i Gnesta kommun. Dessutom trivs vi så gott i varandras sällskap därför att vi kan tycka och tänka fritt tillsammans. DET är en god förutsättning för stolt framtid i Gnesta!

"Årets tråkigaste dag" är över ;)

Jo, jag överlevde faktiskt dagen, tro det eller ej. Varje år får jag rysningar när inbjudan till Framtidsdagen kommer. Sövande dragningar om bokslut och siffror i oändliga kolumner. Ögonen brukar gå i kors och hjärnan kännas som en tvättsvamp. Jag brukar kunna hålla ihop mig just då, men efteråt oja mig över hur trist det varit. Förr om åren, alltså.

Men i år, ta daa! Jag var vaken precis helt tiden! Inte en enda långsam dragning. I stället aktiv "vernissage" med de olika förvaltningarnas måluppfyllelse och utfall. Diskussioner och goda tankar där alla var delaktiga. SÅ ska en slipsten dras.

Dagen kröntes dessutom av framtidsspaning av Kairos Future, alltid lika spännande att lyssna till. Denna gång var det bland annat datorer som slår människor i "Jeopardy" med hästlängder. Vad betyder det för mig och min verksamhet framöver? Sån´t där sätter igång min hjärnverksamhet...

Och så har jag fått ändra min världsbild vad det gäller "Årets tråkigaste dag". Jag får döpa om den till nästa år!

Länk till Kairos Future

Lärarlegitimation, ja!

Nu är det formellt beslutat att lärarlegitimation införs i svensk skola. Det blir bra!

För mig är det självklart att anställa utbildade lärare men hittills har det inte varit självklart vem som varit utbildad. En pedagogisk utbildning har räckt, att lärarna inte varit utbildade i de ämnen och de åldersgrupperde de undervisar i har hittills inte varit det primära. Det är inte konstigt, för det är längesen det fanns en lärarutbildning som levde upp till dessa krav.

Det är ett svek mot svensk skola och svenska lärare. Jag har själv undervisat i SO-ämnen på 7-9 utan att ha formell behörighet i alla de fyra ämnena. Jag var en skicklig pedagog, men ämneskunskaperna räckte inte alltid till. Jag kände mig osäker ibland, det märktes förmodligen i klassrummet och eleverna fick inte en tillräckligt djup utbildning.

Musik är mitt huvudämne och när jag undervisade var jag oerhört skicklig på att välja metoder efter elevernas behov och intressen. Jag var "en Stavros" och eleverna nådde goda resultat. Dessutom hade jag oerhört kul varje dag. Jag hävdar att det berodde på min djupa kunskap i ämnet.

Nu blir det spännande att se hur vi ska få ihop detta med de lärare vi har. Vi har många superpedagoger men en del av dem behöver komplettera sin utbildning eller också måste vi organisera om för att nyttja kompetensen på allra bästa sätt. Allt detta för en ökad måluppfyllelse. Grattis till alla Sveriges lärare och elever!

Här finns länk till Skolverkets information om Lärarlegitimation

Barbiespel och tjänsteplanering

Tisdag morgon, runda på sportlovsmättad skola. Barn och vuxna i skön samvaro på de olika avdelningarna, rektor med lugna steg. Hamnade i soffa på fritidshem E med Maya och Emilia som ville spela Barbiespel med mig. Jag kan inte påstå att jag någonsin förstod reglerna, men vi hade det trevligt i alla fall.

Fortsatt runda på alla avdelningarna där barn i lugn och ro sysselsatte sig, själva eller tillsammans med andra. Vilken härlig stämning, vilket lugn och god stämning. Tänk vad skönt vi kan ha det tillsammans.

Så äntligen kunde jag sätta mig ner med min fina skolassistent för medarbetarsamtal. Vi trivs gott i varandras sällskap och har en gemensam vilja att utveckla arbetet. Idag kom vi några steg framåt på den vägen, underbart känns det.

Efter en snabb sushi-lunch i farten var det dags för kommunövergripande tjänsteplanering, ett inte helt enkelt arbete. Men nu har vi koll på lediga tjänster och vad vi kan erbjuda våra medarbetare inför nästa läsår. Nu återstår pusslandet att få till det. Det är den mest spännande delen av processen, den när man ska göra verklighet av tankarna. Det gillar jag, alltid lika spännande, den där processen som sker i samtalen. Mmm...