I ett halvår har jag hållt på. Berättat, önskat, förhandlat, varit saklig, hoppats, förmedlat, bönat och bett, grymtat, förklarat, stöttat och senaste dagarna varit vansinnigt arg. Tydligen är det ren och skär ilska, i kombination med goda medarbetares insatser, som behövs för att poletten ska ramla ner. Och då pratar jag inte om en juke box.
Jag pratar om barns väl och ve. Barn som drabbas av ohälsa av olika slag. Barn som är med om saker vi inte ens vill tänka på. Barn som behöver hjälp att reda i sina tankar och upplevelser, det där som inte skolan kan hjälpa dem med, hur mycket vi än vill.
Ibland går det som på räls, barn får snabbt och smidigt den hjälp de behöver och skuttar vidare i livet. Ibland händer inte ett enda jota. INTE ETT ENDA JOTA. Ingen vill kännas vid sitt ansvar. Vi i skolan ser hur barnet i fråga mår allt sämre. Vi gör vad vi kan, men har inte kunskaper nog att göra det som behövs.
Då tvivlar jag på vårt samhälle, vårt välutvecklade samhälle med s.k. skyddsfunktioner för invånarna. Men kan man inte tala för sin sak och hamnar man inte hos rätt person vid rätt tillfälle då är det ibland som förgjort. Då tvivlar jag och undrar: vem tar egentligen ansvar för barnen?
Ibland behövs det en arg rektor och envisa medarbetare för att barn ska få den hjälp de behöver. Ett halvårs kämpande har i dag gett resultat. Det är ett halvår för sent, men förhoppningsvis inte för sent för barnet i fråga. Nu tar vi nya tag för att tillsammans stötta barnet i dess fortsatta utveckling och lärande.
