Att vara ro-spridare

I morse var jag ro-spridare; ett härligt uppdrag! I min gula reflexväst cirkulerade jag runt skolan vid 8-tiden tills klockan ringde in till en ny lärande skoldag. Det var kallt, det konstaterade både jag och eleverna, men inga sura miner alls.

Tänk er drygt 200 barn som strålar samman på en relativt liten yta. Det märktes nästan inte i morse. Barn och föräldrar kom i en strid ström över skolgården och jag undrade en stund vart alla tog vägen. Jo, det märkte jag snart.

På skolgården spelades det innebandy och rundpingis. I skogen lekte de yngre barnen. I kapprummen samlades några elever och hade lite morgonsnack. Men var är resten av eleverna, undrade jag. Jo, de var i klassrummen.

Där samlades de en efter en, vartefter satte de sig vid sin bänk och tog upp en bok eller en uppgift att arbeta med. Ordning och reda var rena förnamnet denna morgonstund. Tror ni att rektor njöt av sitt ro-spridaruppdrag medans lärarna kunde ha sitt morgonmöte? Svar: JA!!!

Att göra det möjliga av det till synes omöjliga

Igår träffade jag min "gamla" klasskamrat Lena-Maria på Bokmässan. Vi spenderade tre år på gymnasiet tillsammans och hade så där ungdomligt galet kul. I kväll var hon gäst i "Här är ditt liv" och jag satt och smålog hela tiden. Det var verkligen Lena-Maria ända ut i fingerspetsarna, precis som om vi satt och snackade vid köksbordet!

Flera gånger nämndes ordet handikappad i programmet och jag bara skakade på huvudet. Handikappad är den som inte klarar av vissa saker, där kroppen säger ifrån och begränsar.

För Lena-Maria finns just inga begränsningar. Hon har med sin enorma viljestyrka och livslust gjort livet till sitt och sett till att leva det utan begränsningar. Det är en beundrandsvärd egenskap och Lena-Maria är en förebild för många, många människor runt hela vår jord.

Hennes liv är något att tänka på när man klagar på än det ena, än det andra. Och hennes livsinställning borde vi alla ikläda oss, en inställning att allt går, bara lite annorlunda än eljest...

Se programmet "Här är ditt liv"

Vad håller vi på med, egentligen?

Min planering av kommande studiedag på skolan pågår för fullt och det är ett riktigt roligt tankearbete. Jag vill att pedagogerna och lärarna ska få ut så mycket som möjligt av dagen, att de ska bli utmanade i sitt tänkande och att de ska bli inspirerade inför sitt fortsatta arbete. Det kräver en del tänkande från min sida för att få till det på ett bra sätt.

Vi ska ta oss en rejäl funderare över vad det är vi håller på med, om det är rätt saker eller om vi borde korrigera färdriktningen åt något håll. Och vi ska prata mycket om förväntningar, något som har visat sig ha avgörande betydelse för att skolor ska nå framgång i sitt arbete.

Jag förväntar mig spännande diskussioner och det håller jag på att lägga grunden för nu!

Människor och oväntade möten

Idag har jag mött 1000-tals människor i ett aldrig sinande flöde. Först åt jag hotellfrukost med idel främlingar, därefter promenad i morgonjäktigt Göteborg och sedan huvudet före in på Bok- och biblioteksmässan. Alla, jag säger ALLA, var där.

Det var ganska sansat under dagen då jag höll mig till seminarieavdelningen på andra plan. Jag tycker om att iaktta människor och jag fick många tillfällen till att bryta mina egna fördomar idag. Den krumma gråa gubben visade sig till exempel vara den djupt mänsklige, roande och intressante läsinlärningsnestorn Ingvar Lundberg. Ha! Där fick mina tankar om gamla krumma gubbar sig en rejäl törn!

Jag avslutade dagen med en runda på själva mässan. Jisses, vad folk!!! I ett evigt vimmel mellan montrarna flödade människorna emot mig, alla med sitt liv, sin historia, sina drömmar. Så där går jag runt och tänker ibland, så det blev inte så mycket tittat i montrarna. Tur det, i alla fall för min plånbok.

Så plötsligt uppenbarade sig en man framför mig, sa ett varmt och glatt "Heeej!" och gav mig en kram. Fel man på fel ställe, eller förmodligen rätt man på rätt plats. En f.d. elevs pappa som skrivit en bok om sin dotters sjukdom och nu marknadsför boken över landet, bland annat på mässan. Det blev ett mänskligt och varmt möte, ett möte jag inte visste att jag skulle få vara med om idag. Så där Gevalia, du vet. Härligt!

Sen letade jag mig vidare i labyrinten tills jag fann min "gamla" klasskamrat L som jag visste skulle vara här. Det är 25 år sedan vi slutade gymnasiet, mycket har hänt, men plötsligt kände jag mig tillbakaflyttad till det ungdomliga 80-talet och alla galenskaper vi höll på med då. Det var ett väntat möte, men alla känslorna som kom till mig var oväntade. Precis så oförutsägbart fantastiskt är det med mänsklig möten!

Vi har ansvar för vårt demokratiska samhälle

Den här dagen blev inte som jag tänkt mig, men så är det ju ibland. I stället för arbetsdag på Dansutskolan blev det läkarbesök med gubben på fantastiska Mariefreds vårdcentral och sedan arbete hemmavid. I ärlighetens namn hade jag nog behövt vara hemma ändå för att kurera en enveten förkylning. Så - jag slog två flugor i samma smäll och hoppas att helgen ska innebära fullt tillfrisknande.

Nu lyssnar jag till slutdebatten i TV och ska försöka bestämma mig för var min röst ska hamna på söndag. Tänker ofta på våra politiker och vilken viktig roll de har i vårt samhälle. Framför allt högaktar jag våra lokalpolitiker, oavsett partifärg, som arbetar hårt och får utstå spott och spe så snart de sticker ut hakan och försöker ta ansvar för helheten. Heja, heja, stå på er och ge inte upp!

Nu tar vi alla ansvar för vårt demokratiska samhälle och går och röstar på söndag!

Du är värd att vara min gäst!

Hostig och hes, med dunkande huvudvärk och värkande kropp kom jag idag hem från ett dygns Ledarforum på Widbynäs. Men den spirande förkylningen känns lätt att överleva efter vad vi fått uppleva detta dygn med temat "Värdskap".

Sedan några år tillbaka möts kommunens chefer i Ledarforum några gånger per år. Programmet består av information och utbildning. Denna gång var syftet också att vi skulle mötas över förvaltningsgränserna och knyta nya kontakter, allt för att göra vår verksamhet ännu bättre.

Vi har lyssnat till Janne Gunnarsson från Värdskap och vi har vänt och vridit på vad just värdskap innebär för vår verksamhet. Själv fastnade jag för tanken att mina anställda, mina elever och deras föräldrar är mina gäster. Jag vill att de ska känna sig välkomna till skolan, att de ska känna att de är betydelsefulla och att de har något viktigt att bidra med.

Det ska vi jobba vidare med i höst, även om jag tycker att det redan idag råder en god stämning bland elever, personal och föräldrar på Dansutskolan. Men tanken att eleverna är gäster är fortfarande väldigt kittlande inom mig!

Titta på ett utdrag ur föreläsningen "Gå på känslan"!

Vilken bottenskola?

Vår lokalblaska hade igår det rafflande löpet "Gnestas skolor får icke godkänt". Artikeln baserades på Lärarförbundets ranking av Sveriges kommuner där vi fick den föga smickrande placeringen näst sist. Sjävklart kräver detta en närmare eftertanke och analys.

Som enskild rektor har jag svårt att påverka en del av parametrarna i undersökningen, exempelvis att en hel del föräldrar väljer att vara hemma med sina barn i stället för att låta dem gå i förskolan. Lärarlönerna kan jag heller inte höja mer än inom de ramar jag fått, hur gärna jag än skulle vilja emellanåt.

Annat kan jag däremot påverka. Att aktivt verka för att all personal har eller skaffar sig pedagogisk utbildning, det går att jobba för. Och definitivt påverkansbart är elevernas resultat så att alla elever slutar grundskolan med fullständiga betyg. Det arbetet påbörjas redan med goda pedagoger i förskolan och fortsätter med gott pedagogiskt arbete i grundskola och fritidshem. Mitt arbete är bland annat att följa upp det arbete som sker i klassrummen så att det ligger i linje med styrdokumentens högt ställda krav.

På Dansutskolan finns, som på alla skolor, en del att utveckla och förbättra, men jag kan knappast betrakta verksamheten som "icke godkänd". När jag besöker klassrum och fritidshem råder arbetsro och ett kreativt klimat. Vi har Smart Boards och datorer i alla klassrum för att stödja lärandet på flera sätt. På skolan pågår matematikutvecklingsprojekt, vi arbetar med NTA-lådor för att stärka det naturvetenskapliga tänkandet, vi deltar i ett Skapande skola-projekt och vi har en nyanställd mycket entusiastisk musiklärare. Detta utöver alla kreativa och goda pedagoger och den fantastiska miljön med skogen inpå knutarna.

Jag vägrar betrakta Dansutskolan som "icke godkänd" men ska givetvis, med alla dessa goda förutsättningar, jobba vidare för att göra Dansutskolan ännu bättre!

"Så bevarar vi Sverige svenskt"

Jag tror på mångfald. Jag tror att alla vi människor har ett egenvärde och en mening med våra liv. Jag tror att vi alla är viktiga för varandra. Du, och du, och du, och jag. Vi lever tillsammans och har ett gemensamt ansvar för att ordna det bra för oss. Oavsett allt det som ger oss stämplar av olika slag.

Efter ännu en låååååång arbetsdag med måååååånga unika mänskliga möten slog jag mig ner vid köksbordet med en pajbit och dagens DN. Blev så varm i hjärtat av debattartikeln av Anders Johnson att jag ler fortfarande. Mmm...

Koll och ickekoll

Jag mår bäst när jag har koll på det som sker omkring mig. Livet har dock lärt mig att det inte alltid går att ha tvärkoll på allt och att man får leva med det läget ibland.

En tid har jag levat i ett ickekoll-läge och det har gjort mig oerhört stressad. Frågorna har haglat över mig och jag har inte alltid kunnat svara på allt på ett bra sätt. Ibland har jag dessutom svarat och så har det senare visat sig vara ett dåligt svar eller beslut. Dumt, men lärorikt.

Men så kom jag på att jag faktiskt är ny på min tjänst, att det faktiskt är orimligt att kräva av mig själv att jag ska ha koll på allt just nu. Aaah; axlarna sjönk en aning närmare jordens mittpunkt.

Efter en mycket avslappnande lördag, då Dansa fick premiäräta kräftor, kunde jag idag ta itu med ett antal pärmar för att få lite bättre koll på mina anställda och organisationen. Lite lagom med helgjobb och jag har plötsligt mycket bättre koll. Nu kan jag sätta mig in i budgeten på ett bättre sätt och därmed skaffa mig ännu bättre koll. En ljusnande framtid är min!

Jag lever!

Livet rullar på i hastig takt. Jobba, jobba, sova, jobba. Å så mitt i allt händer saker som gör att man får distans till allt. Livet är inte så självklart som vi tror. Det ofattbara kan hända när vi minst anar det. Ett par sådana boxningar i magen har jag fått den senaste tiden. Smärtsamma påminnelser om livets förgänglighet.

Ta vara på din dag! Ta vara på de kära du har omkring dig! Skjut inte upp till i morgon det du kan göra idag! Lev nu!

Tjurfäktning på ekonomiavdelningen ;)

Dansa har under sommaren levt ett hårt liv tillsammans med Agresso-tjuren. Den blå ekonomisystemtjuren har nästan jagat livet ur henne genom att överösa henne med fakturor från i princip hela förvaltningen. Så fort hon öppnar munnen rasar objektsnummer ur henne i ett våldsamt tempo. Inte undra på att hon var helt slutkörd när vi kom till M för ekonomiuppföljning idag.


Vi kollade så att alla objekt ligger rätt nu när jag bytt enhet, lyckades hitta 100 barn som försvunnit i hanteringen, fyllde i några blanketter inför delårsbokslutet och hade sen en lååång diskussion om hur vi ska få ett så gnisselfritt samarbete som möjligt mellan våra enheter. I en slimmad verksamhet gäller det att alla verkligen sköter sitt och att det finns en förståelse för de olika delarna i maskineriet. Det behöver smörjas upp emellanåt och mer likna vacker tangodans än vresig tjurfäktning.

Nu låter det som att vi har krig, så är det förstås inte. Men vi kan bli bättre på att samarbeta.

I slutet av samtalet var Dansa full av energi igen och kravlade sig upp på agressotjuren igen, redo att ta nya tag. Hoppla, pålle!

Snurra min jord...

Oj, oj, oj; vilken raketstart! Efter den här starten försöker jag sakta men säkert återfå markkontakt men det är inte det lättaste när det snurrar på så att klockan alltid är eftermiddag. I alla fall har jag hunnit konstatera att jag kommit till en riktigt fin skola!

Jag känner mig så välkomnad av både elever och personal. Det finns en sån nyfikenhet och ett sånt sug efter att göra ett riktigt bra arbete. Det är underbart, och jag känner mig glad och stolt.

Sakta men säkert läggs de olika pusselbitarna på plats och jag börjar begripa ett och annat, men långt ifrån allt. Men man brukar ju säga att man ska gå ett årsvarv innan man fattar galoppen. Känns hoppfullt och trösterikt just nu när göralistan är längre än arbetsdagen :)