Jag har sällan blivit så provocerad som jag blivit av den braskande reklamen inför seriestarten av nya "Klass 9a". Pulsen har ökat markant, orden har börjat spruta ur min mun, ögonen har blixtrat. Grrr...
Självklart har jag under de här veckorna som reklamen snurrat hunnit fundera både en och två gånger på varför jag blir så provocerad. Jag har inget färdigt svar. Inte ännu. Men jag har några teorier.
1. Bilden av svensk skola som varande i kris rimmar illa med den värld jag möter i mitt dagliga arbete. En snabb tur genom vår skola ger en annan bild, en bild av elever och lärare i dialog och i intresserat arbete. Nyfikna barn och vuxna, engagerade i samarbete och lärande. Ingen kris så långt mitt öga kan nå.
2. Kris är ett starkt ord. Kris är det i revolutionens Egypten där människor kämpar för överlevnad. Det är inte i närheten av överlevnadskris på Dansutskolan.
Men faktum kvarstår. Alla elever i Sverige når inte alla målen för utbildningen. Inte heller Dansutskolans elever. DET är illa och för dessa elever, om inte kris, så kanske katastrof. Eller så klarar de sig ändå, fast kanske inte lika bra som de kunnat om de tagit sig igenom vårt utbildningssystem med mycket goda kunskaper och med äran i behåll.
Jag går varje dag till arbetet med föresatsen att skapa förutsättningar för ett gott lärande för våra elever. Jag går varje dag till arbetet i förvissningen om att mina medarbetare gör allt vad de kan för att göra skillnad för varje enskilt barn och dess lärande.
Jag vet att vi, utifrån de förutsättningar som finns, gör skillnad och det är jag oerhört stolt över. Och jag vet att vi alltid, alltid kan göra ännu bättre. Det får man vara ödmjuk inför.
