...jag är förälder också. Min unge har blivit 17, går på gymnasiet och har flyttat hemifrån. Skoluppgifter ledsagar jag henne i via mail och telefon. Tänk så fantastiskt det är med teknik!
I helgen har det varit en uppgift om begrepp i ämnet Social omsorg. Det var en relativt enkel uppgift, dottern hade gjort den på ett bra sätt. Men mamma kunde inte låta bli att utveckla det hela ytterligare med henne. Har man varit lärare så har man :)
Sen kom frustrationen. Psykologiuppgift om Freud och en fallbeskrivning att reda i. Det blev för mamma att googla runt och läsa på om Freud och sen blev det lite Maslow också när jag ändå höll på. Spännande det där. Men frustrerande när jag inte förstod vad läraren menade att eleverna skulle göra.
Eller jo, det förstod jag, men det gick inte att förstå på vilken nivå diskussionen skulle läggas för att nå de olika betygsstegen. Famla i mörkret var bara förnamnet på det jag försökte ledsaga dottern i. Men hon verkade å andra sidan ha rätt så bra koll. Vi hamnade i en diskussion om det omedvetna och om hur våra erfarenheter styr det vi gör och känner. Mamma behövde nog inte hjälpa till så mycket med den uppgiften!
Men det är nyttigt att ibland vara i föräldrarollen. Jag tror att en del av "mina" föräldrar ibland känner samma frustration som jag gjorde en stund idag. Barnet kommer hem med en skoluppgift och det kanske inte alltid är så lätt att avgöra hur man kan hjälpa barnet framåt i lärandet. Något för oss i skolan att ibland reflektera över.
