Som väl inbiten bilförare försöker jag nu ledsaga dottern som börjat övningsköra. Det gäller att sätta ord på allt det där som sitter i ryggraden, växla till exempel. Det rycker i armar och ben för jag vill hoppa över i förarsätet och göra det åt henne när jag inte vet hur jag ska förklara görandet. Men det går ju inte, hon måste ju själv få testa, göra rätt och göra fel. Så lär man sig.
Osökt tänker jag på det som sker i klassrum och fritidshem dagarna i ända, på all den kunskap vi vuxna har men som inte så enkelt kan överföras till eleverna. De måste själva få pröva och hitta fram till sin kunskap och träna sina förmågor.
Hur lär sig barnen samarbeta, exempelvis? Jo, genom att samarbeta. De gör rätt, de gör fel och det är inte alltid så enkelt. Men det är då vi vuxna måste finnas till hands och hjälpa dem att hitta strategier för att lyckas bättre i samarbetet nästa gång. Så får de träna igen, göra rätt och göra fel... å så igen, å igen, å igen.
Det är mycket som ska läras och utvecklas i skolan och vid ett givet tillfälle ska en bedömning göras och en ny individuell utvecklingplan formuleras för det fortsatta lärandet. Den tysta kunskapen ska ordsättas i en matris som ett stöd för lärandet. Det är inte lätt, men med träning blir lärare och elever allt duktigare på detta. Vi tränar tillsammans, och blir duktigare för varje år som går. Sakta, men säkert, lär vi oss sätta ord på lärandet. Och blir allt duktigare, både lärare och elever!
