Så ropar gubben nerifrån TV-rummet, Skolfront diskuterar rektorsrollen. Suck! Snacka går ju, men sen då. Mission impossible säger man, men så kan det väl ändå inte vara?
Jag känner igen mig i den beskrivning som ges av rektorer som brinner för elevernas framtid och skolans utveckling, som inget hellre vill än att vara närvarande i verksamheten och utöva sitt ledarskap, som arbetar 50-60 timmar i veckan och ändå inte känner att man räcker till.
Men vad är det då som hindrar? Ja, den frågan ställer jag mig dagligen. Det räcker att ta en titt i almanackan. Försök att trycka in ytterligare ett möte den närmaste veckan, den som kan! Å i mailboxen ligger uppdrag om att titta över trasiga datauttag, felaktig telefonlista, inventarieförteckning och nytt avtal på kopiatorn. Bland annat. För att inte tala om alla fakturor som borde ha behandlats redan igår.
DELEGERA! säger den frejdige. Jo då, det kan jag göra till viss del. Jag är ny på jobbet och har inte riktigt lärt mig till vem, men det kommer. Men ska pedagogerna då göra en del av de här uppgifterna? Tveksamt, tycker jag. De behövs så innerligt väl i arbetet med eleverna, jag ser aldrig någon som dräller runt utan att ha händerna fulla.
Ändå vill jag inte säga att jag har ett omöjligt uppdrag. Jag har ett fantastiskt underbart uppdrag där jag får vara delaktig i massor av människors liv och utveckling, ta del av glädje och sorg och verkligen glädjas när det efter mycket möda äntligen lossnar framåt. Det är mitt uppdrag. Det är omfattande och stundligen lite väl mastigt, men definitivt inte omöjligt!
Fast Dansa verkar lite utslagen...
