Mitt magiska trollspö består av alla goda medarbetare och min egen kämpaglöd och förmåga till kreativt tänkande. Det räcker många gånger oerhört långt och vi har tillsammans massor att vara stolta över, både på Dansut- och Kulturskolan.
Ibland tjorvar det dock ihop sig, och hur frenetiskt jag än viftar med mitt trollspö så händer ingenting. Och ingenting. Och ingenting. Armen domnar till slut av mitt allt mer desperata viftande och träningsvärken tenderar att begränsa rörelsen.
Men när det handlar om barns lärande och utveckling måste man vifta även med en avdomnad och värkande arm. Å så till slut, när man inte ens känner armen längre; då händer det. Kanske inte med ett Poff!!! men i alla fall med ett litet Pffft... En strimma av hopp tänds och vi ser ljuset i tunneln.
Detta är mitt uppdrag; att vifta med trollspöt tills det händer nåt. Det är slitsamt emellanåt, men ack så underbart när det Pffft-ar till. Å så orkar man plötsligt vifta energiskt ett tag igen. Rektors uppdrag när det känns som bäst!
