Reflektion är lärandets moder, tänker jag. När det snurrar på som mest finner jag inte ro till reflektion, det blir mest bara ett görande utan så mycket eftertanke.
Så kommer såna där guldstunder då tankebanorna känns mycket väl uppsmorda och alla bitar liksom faller på plats. Allt känns plötsligt väldigt självklart. En sån stund har jag just haft i potatislandet när jag grävde upp den sista potatisen för vinterförvaring.
Tankarna gick kors och tvärs kring ett komplicerat möte jag ska ha i veckan. Till sist hade jag vänt på lika många tankar som jordkokor, strukturen på mötet var klar och potatisen upptagen. Tänk vad en stund i potatislandet kan göra för mänskligheten!
